Det var en regnig sportlovsdag då jag fick beskedet. Jag satt i bilen på en parkeringsplats utanför en mataffär i Lahtistrakten när jag märkte att jag missat ett samtal från ett obekant nummer. Omgivningen bestod av hundra nyanser grått samt affärens knallröda neonskyltar. Skulle jag ringa tillbaka till detta obekanta nummer? Då plingade ett meddelande till och jag insåg vad det gällde. Med ens kändes den dystra omgivningen helt okej. En två månader lång residensperiod på Kimito hägrade!
En varm eftermiddag i medlet av juli anlände vi sedan äntligen till Lillholmen med fullpackad bil och cyklar baktill. Ebba 7år hoppade ut ur bilen, sprang ut på den stora gräsmattan och utropade: Så bra mamma att du fick det här priset!
Och vilket pris det var! Under de två första veckorna hälsade släkt och vänner på i en oavbruten ström. Vilken lycka att få umgås med nära och kära i denna härliga miljö. Nästan dagligen tog vi oss 100 meter ner till den allmänna simstranden där barnen byggde sandslott och simbassänger. Utfärder med båten, pyssel och ritande, matlagning, bastubad, kvällssaga i en hängmatta på gården hörde till programmet, om och om igen.
När strömmen av gäster sinat fortsatte vi njuta av semestern bara vår familj på fyra tillsammans med snoken som håller till vid tomteboden och koltrasten som skuttar omkring på gården. Under augusti var vi tvugna återvända till hemstaden Helsingfors inför skolstarten men åkte ut på veckosluten. I september tillbringade jag en fantastiskt solig och produktiv skrivarvecka här tillsammans med min goda vän Jenni.
Lillholmen är en plats som man snabbt fäster sig vid. Det skulle vara spännande att få höra mer om allt som hänt här redan innan stället donerades till SFV för över femtio år sedan. I brist på fakta skenar fantasin iväg till sent 1800-tal och tidigt 1900-tal när man byggde väldiga segelfartyg just här intill i Gräggnäs, skepp som förmodligen sedan seglade ut på de stora haven. Tanken på att havet varit ett kontaktnät som kopplat ihop dem som bott här med människor, idéer, förhoppningar och drömmar i väldigt avlägsna trakter är fascinerande. Vem vi är som individer började kännas mindre relevant i takt med att jag funderade allt mer på de nätverk vi bildar och de idéer som vi kollektivt inspireras och fascineras av. Också nuet blev mer suddigt i kanterna, vi existerar ju inte bara här och nu utan som ett resultat av allt som hänt hittills, som ett eko av den historia vi alla bär på samtidigt som vi hela tiden projicerar en framtid enligt vad vi tror och hoppas att kan vara möjligt. Vad är då konstens roll om inte att måla upp och utmana vår begränsade uppfattning om vem vi varit, vem vi är nu och vad vår framtid kan vara?
Med dessa tankar lämnar jag vemodigt finaste Lillholmen. Residensperioden gav mig möjlighet att spendera kravlösa sommardagar med många av mina närmaste och att vila upp. Att dessutom få tid för introspektion och för att botanisera bland de kulturhistoriska lager som stället erbjuder var guld värt. Tack än en gång SFV!
