Det var en oförglömlig start på sommaren. I maj var jag på Lillholmen ensam i fem dagar vilket gav tid att landa och ta in våren i naturen, bekanta mej med Västanfjärd och byalaget (jag var genast med på talko) samt Lillholmen själv. Att kunna anlända till en "stuga" och inte behöva ta itu med något underhållsarbete är en fantastisk lyx. Själv tog det mej tre dagar av nervarvande tills jag började snegla på den höga vassen bredvid bryggan som skymde den fina strandklippan...
Nyttogymnastiken har börjat.
Detta blev starten på en rolig motion under hela min vistelse, en verksamhet som spred sej längs med den igenvuxna stranden till andra sidan och upp genom den vildvuxna skogen mot bastun. För, man såg ju inget från bastu fönstret, tyckte jag. Ej heller från den norra klippan, där farleden norrut och Kalkholmen knappt skymtade mellan grenarna.
Öppet och luftigt. Signatur OS.
Tiden på Lillholmen, både med och utan barn och gäster, gav ett välkommet avbrott från vardagsrutiner och tankar, och tid att reflektera över stort och smått, förflutet och framtid.
Tidigt morgondis i maj.
Traditionsenlig presentation på biblioteket:
En njutning var också att upptäcka Västanfjärd och dess historia, och träffa några av dess välkomnande invånare. Och tänk att det att få tala svenska i matbutiken och biblioteket kan kännas så positivt! Ett oförglömligt minne var en tre timmars rundkörning i hela Västanfjärd som eldsjälen Runa Heino bjöd på. Det gav en fantastisk inblick i ortens historia, människor och platser.
Birgitta, Runa och Vifsi vid en av gruvorna på Västanfjärd.
Tack vare det lilla trädgårdslandet utanför köksfönstret blev det många kulinariska experiment.
.jpg)
När jag inte släpade på grenar och vass, läste, badade bastu, eller simmade med barnen, eller dylikt...
...fanns det tid och plats att ägna mej åt egen kreativitet.
Två månader gick snabbt. Vi är oändligt tacksamma för denna tid vi fick på Lillholmen, en tid som överträffade våra förväntningar, och som gav minnen för livet. Tack.
Oskar Silén, med Mai och Ada.
