Ända sedan jag förra våren fick veta att jag tilldelats vistelsestipendiet på Lillholman, har jag längtat efter att få komma hit.
Den 17maj anlände vi. Träffade Tomas vid Knallis, och guidades ca 2 km längs Gräggnäsvägen ut till Lillholmen. Och vad var det som mötte oss här?
H U S E T M E D D E B L Å D Ö R R A R N A !
Magiskt. Vad som väntade oss innanför och utanför dessa blå dörrar hade jag drömt om under våren, och gjort mig förställningar i fantasin. Men verkligheten överträffade fantasin. De blå dörrarna slogs upp och vi steg in. Här fick vi stanna i 2 månader. De första timmarna gick åt till att gå omkring och ta in allt.
Trots att sommaren aldrig riktigt hittade upp till våra bräddgrader, så har vi njutit. Njutit av att följa med hur naturen vaknat till liv. Njutit av att följa med fågellivet, och försökt lista ut vilken fågel som sjöng för oss på vilken gren. Njutit av att följa med svanparet som bor i vår vik, och gråhägern som besöker oss nu och då. Först hade jag en känsla av att jag inte ville ta ett steg utanför vår egen backe. Att bara sitta och stirra räckte för mig. Det tog nog en dryg vecka innan man riktigt fattade var man landat och hur fint man hade det. Vi har verkligen levt som prinsar. Gräsmattan har skött och klippts av Tomas & co. Samma trupp fyllde också vedlidret med ny ved.
Min goda vän, kollegan och ortsbon Veronika informerade oss om olika sevärdheter och intressanta platser. Sagt och gjort. Vi satte oss bakom ratten och började vår upptäcktsresa i Västanfjärd och på Kimitoön. Och dessa otroliga ortsbor som tagit emot oss med öppna armar. Vi har verkligen kännt oss inkluderade.
Min kväll på Biblioteket blev mycket lyckad. Biblotekarien Eija välkommnade mig och introducerade mig för ett 20 tal ortsbor och sommargäster som samlats i bibliotekets övre våning. Jag hade min kollega Veronika Mattsson-Korpak vid min sida. Det blev en dialog oss emellan om mitt liv, min karriär, mina drömmar. En varm och trevlig kväll med både kaffe och diskussioner. Många nya bekanta förde kvällen med sig. Den vackra fuchsian som jag fick, hängde vi upp vid bastun. Den har spritt både glädje och skönhet omkring sig.
Tänk dig en vacker och varm sommarkväll (tyvärr inte väldigt många denna sommar) då du känner röklukten från bastun som håller på att eldas. Nybastad och ren sitter du på gården och beundrar den vackra kväll. Solnedgången bakom Kalkholmen. Ser hur solen sista strålar färgar himlen och speglar sig i havet. Vad kan en liten människa mer begära?
När jag sitter och skriver detta har vi knappa 2 veckor kvar. Hur kunde det gå så här fort? Men mycket har vi varit med om och upplevt. Det sägs ju att tiden flyger iväg i gott sällskap. Det kan jag verkligen hålla med om. Då jag talar om "vi" så talar jag om mig och min man Bo Bergström som tillsammans med mig njutit av tiden på Lillholmen. Många besökare har vi haft som vi kunnat dela denna lycka med. En besökare kom med sitt eget kastspö. Ställde sig på bryggan. En halv timme senare hördes ett glädjetjut och upp kom en gädda på 2kg. Inte illa.
Jag vill tacka SFV för att jag haft möjligheten att få bo här i 2 månader. Samtidigt vill jag också tacka Walter Jarl Backman som gjort detta möjligt.
Under min tid här, närmare sagt den 8 juni 2017, har SFV och Lillholmen fått ta emot en taveldonation av skådespelaren, dansaren och bildkonstnären Fred Negendanck. Tavlan hängde vi upp i stora salen.
Jag hoppas att Huset med de blå dörrarna välkomnar den nästa stipendiaten lika varmt som den välkomnade mig! Jag kommer att bära med mig denna sommar i mitt hjärta länge, länge.
p.s. det borde kanske finnas en option för ett år till, om sommaren aldrig riktigt kom?!