Lillholmen är ju ett allmogetorp där historien viskar i både väggar och interiör - i vardagsrummet/biblioteket finns en spinnrock vid vilken (föreställer jag mig) tandlösa tanter har trampat garn i generationer, golvplankorna knakar under fötterna som de knakat i hundratals år och nere i vattenbrynet putsar gammelgäddan sina glasögon sedan urminnes tider. Tiden står liksom stilla här.
En kväll när solen sänkte sig ner vid horisonten och målade himlen och havet rött började vi prata om ordspråk där vi satt i soffan och avnjöt aftonen. Den äldsta samlingen av ordspråk är runt 4000 år gammal, av sumeriskt ursprung, läste jag från skärmen. "Gamla talesätt försvinner successivt eller omformas efter modernare språkbruk", läste jag vidare.
Och så började vi komponera nya ordspråk med kryddning av det förflutna. Uppdraget var att av tre slumpmässigt valda ord med Lillholmen-anknytning skapa det bästa ordspråket. Ordspråken formulerades på de båda inhemska, Svenska folkskolans vänner uppmuntrar ju bland annat till samarbete över språkgränser.
Nåväl, det vinnande ordspråket blev:
Nälkäiselle koiralle mattokin on leipä, ett alldeles fantastiskt bra ordspråk tycker jag. Jag ämnar använda det så fort tillfälle ges, jag ser nästan fram emot att någon börjar knorra över maten vid ett matbord där jag närvarar.
Så återstår bara att brodera det i korsstygn och hänga över spisen. Här kommer en bild av hunden (på mattan):
