Den 15 juli på kvällen anländer vi i spöregn till Lillholmen. Två fullastade bilar med två vuxna och tre barn, en katt och en hund (den andra katten måste hämtas senare efter att han försvunnit just när vi skulle åka), cyklar, sommarkläder, lego, simringar, varma kläder, innehållet från det tömda kylskåpet hemma, det som fanns kvar av vinförrådet från försommarens fest, flera kassar med böcker, spel och pussel, skodon för alla sorters väder och aktiviteter, handarbetskorgen.. Ja allt som man nu kan tänkas behöva under några veckor. Entusiasmen är stor. Vi har väntat ända sen våren då jag fick veta att jag fick det här stipendiet. Vi har väl alla fantiserat och föreställt oss någonting. Det som bekymrat barnen mest är det faktum att det bara finns en utetupp. Vi rusar runt och omkring, ledsagade av Tomas. Torpet ligger så vackert, allt är stilla, det andas ro, kanske sover det som bäst. Jag känner hur vi väller in i detta lugn och funderar hur huset ska orka med den här bullriga familjen. Det visar sig att huset är starkt. Det visar sig att huset är starkare än vi. Det visar sig att lugnet rinner in i oss, så småningom och att vi börjar andas in Lillholmens atmosfär, alla på vårt eget sätt. Det visar sig att sist och slutligen är en utetupp inte så farligt. Man vänjer sig.
Vi älskar det. Jag älskar det. Det är något i väggarna här som gör att vi trivs. Jag hittar bokhyllan och försjunker i den genast första kvällen. Inger Christensens Alfabet finns där - väntar på mig - efter flera år av vagt sökande och en längtan efter att få läsa den! Jag är ju en bibliotekarie. Jag dras till bokhyllor, och denna sammansättning av allt från Örnulf Tigerstedt till Joyce Carol Oates, från Rilkes tyska dikter till Dickens på engelska, från högtidliga vackra inbundna majestäter till luggslitna och vältummade pocketar där chokladätandet satt sina spår. Vilken skattkammare! Många kockar har helt tydligt gjort den till en bra soppa. Och det här blir en sommar av läsning. Läsning i högre grad än nånsin tidigare för oss alla. Här läser jag Elena Ferrantes Min fantastiska väninnna medan min dotter inte kan låta bli att läsa högt för mig ur Stephenie Meyers Twilight-böcker. Min man sträckläser Stefan Ahnhems alla deckare. Min mellersta son börjar läsa, lustläsa, äntligen. Det är Kristina Ohlssons Zombiefeber och Vår trädkoja med 13 våningar (och sen 26 och senare 39 våningar, delen han nu läser har väl 52 våningar) som får det att lossa. Och tiden. Och Lillholmens atmosfär, det kan jag svära på. Och minstingen, han håller på med sina storstils-böcker om Omars och Axels vardagliga äventyr. Och så läser vi högt för våra barn. Min man håller på med andra varvet med Harry Potter. Under de här sommarveckorna läses delarna två och tre och nästan fyran. Jag läser högt ur Jules Vernes En världsomsegling under havet för min dotter som har den i sommarläxa. Jag måste säga, den får oss att somna väl på kvällarna.. Jag läser Michelle Pavers Bronsdolken-serien för min mellersta son, medan lillen inte vill höra annat än Harry Potter.
Vi har avdigitaliserat oss så gott det går för våra veckor. Endast telefonerna med, och även dem i mycket små doser, ja med 11-åringen är det nu lite si och så eftersom hon just kommit in i den åldern när hon hela tiden går omkring med hörlurarna på öronen och lyssnar på sin musik.
Vi sover länge, vi äter morgonmål länge, vi läser ute, inne, vi simmar (och vissa hoppar från simstrandens hopptorn), barnen leker, vi lagar lite mat och äter mycket glass och kex, jag smuttar på mitt te mest hela tiden. Och dagarna flyter och tiden den tappar sina kanter och hela kroppen lägger sig så småningom i den här rytmen, andningen, blodomloppet. Vi går på promenader med hunden, vi gör cykelutfärder med min man. Det skulle finnas mycket att se omkring oss, men Lillholmen utövar en så stark dragning på oss att vi ogärna lämnar det. Men när vi får gäster så tvingar vi oss ut ur vår bubbla och besöker ett par härliga platser som Högsåra och Amos Andersons Söderlångvik.
När skolstarten sen ändå kommer och vi måste packa ihop oss och bege oss iväg är det motsträvigt. Jag känner att jag inte alls fått vara tillräckligt länge i detta underbara. Men vad kan man. Och vi kommer tillbaka på veckosluten. Och till min lättnad utövar Lillholmen sin magi lika starkt då. Jag ommsluts av det där lugnet genast när jag är tillbaka och ett harmoniskt välbefinnande kommer över mig.
Men nu är vår vistelse över och jag kan inte annat än säga tack än en gång för att vi fick leva några härliga veckor på Lillholmen och hitta tillbaka till ett vara som senast funnits i barndomens sorglösa sommardagar då vita moln utan ände seglat omkring på himlen medan humlornas entoniga surrande vaggat in en i tron att tiden är oändlig.
