Det var en regnig sportlovsdag då jag fick beskedet. Jag satt i bilen på en parkeringsplats utanför en mataffär i Lahtistrakten när jag märkte att jag missat ett samtal från ett obekant nummer. Omgivningen bestod av hundra nyanser grått samt affärens knallröda neonskyltar. Skulle jag ringa tillbaka till detta obekanta nummer? Då plingade ett meddelande till och jag insåg vad det gällde. Med ens kändes den dystra omgivningen helt okej. En två månader lång residensperiod på Kimito hägrade!

En varm eftermiddag i medlet av juli anlände vi sedan äntligen till Lillholmen med fullpackad bil och cyklar baktill. Ebba 7år hoppade ut ur bilen, sprang ut på den stora gräsmattan och utropade: Så bra mamma att du fick det här priset!

Och vilket pris det var! Under de två första veckorna hälsade släkt och vänner på i en oavbruten ström. Vilken lycka att få umgås med nära och kära i denna härliga miljö. Nästan dagligen tog vi oss 100 meter ner till den allmänna simstranden där barnen byggde sandslott och simbassänger. Utfärder med båten, pyssel och ritande, matlagning, bastubad, kvällssaga i en hängmatta på gården hörde till programmet, om och om igen.

När strömmen av gäster sinat fortsatte vi njuta av semestern bara vår familj på fyra tillsammans med snoken som håller till vid tomteboden och koltrasten som skuttar omkring på gården. Under augusti var vi tvugna återvända till hemstaden Helsingfors inför skolstarten men åkte ut på veckosluten. I september tillbringade jag en fantastiskt solig och produktiv skrivarvecka här tillsammans med min goda vän Jenni.

Lillholmen är en plats som man snabbt fäster sig vid. Det skulle vara spännande att få höra mer om allt som hänt här redan innan stället donerades till SFV för över femtio år sedan. I brist på fakta skenar fantasin iväg till sent 1800-tal och tidigt 1900-tal när man byggde väldiga segelfartyg just här intill i Gräggnäs, skepp som förmodligen sedan seglade ut på de stora haven. Tanken på att havet varit ett kontaktnät som kopplat ihop dem som bott här med människor, idéer, förhoppningar och drömmar i väldigt avlägsna trakter är fascinerande. Vem vi är som individer började kännas mindre relevant i takt med att jag funderade allt mer på de nätverk vi bildar och de idéer som vi kollektivt inspireras och fascineras av. Också nuet blev mer suddigt i kanterna, vi existerar ju inte bara här och nu utan som ett resultat av allt som hänt hittills, som ett eko av den historia vi alla bär på samtidigt som vi hela tiden projicerar en framtid enligt vad vi tror och hoppas att kan vara möjligt. Vad är då konstens roll om inte att måla upp och utmana vår begränsade uppfattning om vem vi varit, vem vi är nu och vad vår framtid kan vara?

Med dessa tankar lämnar jag vemodigt finaste Lillholmen. Residensperioden gav mig möjlighet att spendera kravlösa sommardagar med många av mina närmaste och att vila upp. Att dessutom få tid för introspektion och för att botanisera bland de kulturhistoriska lager som stället erbjuder var guld värt. Tack än en gång SFV!

Det var en oförglömlig start på sommaren. I maj var jag på Lillholmen ensam i fem dagar vilket gav tid att landa och ta in våren i naturen, bekanta mej med Västanfjärd och byalaget (jag var genast med på talko) samt Lillholmen själv. Att kunna anlända till en "stuga" och inte behöva ta itu med något underhållsarbete är en fantastisk lyx. Själv tog det mej tre dagar av nervarvande tills jag började snegla på den höga vassen bredvid bryggan som skymde den fina strandklippan...

Nyttogymnastiken har börjat. 

Detta blev starten på en rolig motion under hela min vistelse, en verksamhet som spred sej längs med den igenvuxna stranden till andra sidan och upp genom den vildvuxna skogen mot bastun. För, man såg ju inget från bastu fönstret, tyckte jag. Ej heller från den norra klippan, där farleden norrut och Kalkholmen knappt skymtade mellan grenarna.

Öppet och luftigt. Signatur OS.

Tiden på Lillholmen, både med och utan barn och gäster, gav ett välkommet avbrott från vardagsrutiner och tankar, och tid att reflektera över stort och smått, förflutet och framtid. 

Tidigt morgondis i maj.

Traditionsenlig presentation på biblioteket:

En njutning var också att upptäcka Västanfjärd och dess historia, och träffa några av dess välkomnande invånare. Och tänk att det att få tala svenska i matbutiken och biblioteket kan kännas så positivt! Ett oförglömligt minne var en tre timmars rundkörning i hela Västanfjärd som eldsjälen Runa Heino bjöd på. Det gav en fantastisk inblick i ortens historia, människor och platser.

Birgitta, Runa och Vifsi vid en av gruvorna på Västanfjärd.

Tack vare det lilla trädgårdslandet utanför köksfönstret blev det många kulinariska experiment.

När jag inte släpade på grenar och vass, läste, badade bastu, eller simmade med barnen, eller dylikt...

...fanns det tid och plats att ägna mej åt egen kreativitet.

Två månader gick snabbt. Vi är oändligt tacksamma för denna tid vi fick på Lillholmen, en tid som överträffade våra förväntningar, och som gav minnen för livet. Tack.

Oskar Silén, med Mai och Ada.

Beskedet

En kall februari fredag fick jag ett e-post meddelande som gav så mycket hopp i vintermörkret. Jag hade blivit beviljad ett vistelsestipendium på Lillholmen! 

Samtidigt som jag blev otroligt glad kändes det fel. Hur kunde jag glädjas till det fina priset då ett krig utbrutit samma vecka i några mina vuxenstuderandes hemland?  Just då kändes situationen i klassrummet på många sätt svår eftersom det även var många studerande från Ryssland. Men sammanhållningen var samtidigt stark och studeranden, oberoende av nationalitet, visade en otrolig motivation och vilja att fortsätta tillsammans med en gememsamma strävan till att lära sig svenska. Deras ambitiösa studier gav också resultat och till sommaren lyckades de alla få jobb på svenska. Jag var så stolt över dem och när jag på avslutningen berättade om vistelsestipendiet blev de så genuint glada för min skull att jag grät en skvätt.

Första mötet med Lillholmen

Den 19 maj styrde sedan jag och min man kosan från Borgå till Västanfjärd första gången. Thomas som sköter om Lillholmen mötte upp oss vid den lokala matbutiken Knallis. Allt kändes lite nedstängt och tyst, men när vi efter en kort biltur stod uppe på Lillholmskullen blev jag och min man nog lika betagna båda två. Det charmiga 1800-tals torpet med sin karaktäriska blåa dörr, tomtebodan i all enkelhet och bastustugan som alla ramade in gården med flaggan i topp och så till på det utsikten. Wow! 

 Mest gillade vi köket med fönster i tre väderstreck och en kamin som snabbt värmde upp under kalla försommarkvällar.

Köket blev också medelpunkt för mysiga sommarmorgonar och glada uppesittarkvällar med vänner tills värmeböljan slog till veckan före midsommar.

Sommar, sol, skratt och stunder av stillhet

När vi på våren började planera sommaren på Lillholmen visade det sig att sonen fått sommarjobb som kock medan mannen i familjen bara kunde få en vecka semester i juni. Så tanken att vi skulle fira semester hela familjen tillsammans gick i stöpet. Men eftersom de andra i familjen visade sig vara lika begistrade som jag i sommarparadiset tog de varje tillfälle i akt att vistas ute i Västanfjärd.

Sonen, Sebastian, med flickvän, Daisy, hann komma till Lillholmen totalt 5 gånger. Två gånger kom de körande efter sena arbetspass på restaurang och nådde Västanfjärd först runt halv fyra på söndagmorgonarna. Trötta, men nöjda att få vakna i gäststugan till fågelsång och dopp i det blå.

Timo, mannen i familjen, kom några gånger körande direkt efter sina nattpass på Helsingfors flygplats. Han sov ut i gäststugan och kunde på kvällskvisten ta sig en fisketur med båten. Han hade stor fiskelycka både från bryggan och båten, men han njöt nog lika mycket av stillheten till havs som av själva fångsten. 

Eftersom famljen inte alltid var på plats fick även jag tid till stillhet, reflektion och många bara-vara stunder som jag njöt obeskrlvligt mycket av. Under dessa dagar kunde jag också helt hänge mig till min kreativa sida och min passion till keramik.

Jag har en liten studio hemma, men på Lillholmen satt jag helt enkelt på en sten utanför gäststugan och jobbade stillsamt med min lera.  Vilken känsla det var att få sitta i lugnet utan måsten, låta tankarna flyta och händerna jobba. Mina keramikalster fanns sedan till påseende i gäststugans mellanutrymme. Smått orolig var jag över hur alstren skulle klara transporten hem, men de är nu både råbrända och glaserade. De  kommer alltid att minna mig om Lillholmen och vara extra speciella för mig.

Vi hade också otrolig tur med vädret, sol och värme under hela vistelsen från sena maj till mitten av juli. Regn kom det först de två sista dagarna av vistelsen. 

Fantastiska solnedgångar och varma ljusa sommarnätter.

Det blev ofta morgonsimturer både till simstranden och tillbaka eller ibland med kort cykeltur till stranden. Fin start på dagen, men tyvärr fick värmeböljan blåalgen att blomstra i början på juli och baden blev då färre.

Folkhälsan hade också sin traditionella simskola i två veckor efter midsommar och barnens glada skratt och skrik gav extra sommarkänsla.

Gemenskap och glädjemöten

Då familjen jobbade passade jag även på att bjuda in mina nära vänner i olika omgångar.

Min bästa vän Tia kom med 2-åriga charmtrollet Gabriel och stannade i fem dagar. Det blev lek och utflykter blandat med djupa samtal över te och kvällssmörgåsar om kvällarna.

Längre fram hann även andra goda vänner som Cecilia, Kajsa, Jonna, Riitta, Pilvi och Hanna komma på besök.                                                        

 Det blev korta och längre utflykter, timslånga bastubad med dopp, grillmiddagar och tårtkalas.

 Så fina studer av gemenskap i de vackraste av sommarkvällar.

Sevärda ställen och semesterskoj

Till kommande gäster kan vi varmt rekommendera Kansakoulu med lagom cykelväg från Lillholmen. Även Lammala Bodens café med lekplats som öppnade i somras är ett måste. Det är två jättetrevliga ukrainska systrar som står bakom disken. Vi besökte caféet flitigt, köpte med oss läckerheter och Kimitos bästa jordgubbarna därifrån. Rekommenderas!

På Vårdkasen kan man delta i midsommarfirande och även bingokvällar. Vi prövade på bingo för första gången och förvånades då salen var full av folk. Stämningen var på topp och kändes som hela byn var på plats. Vann gjorde vi också; en påse chips och ett paket ris. Jätteskoj grej!

Bästa dagsutflykten startar med ett besök i Dalsbruks Glashyttan och fortsätter med torgmarknaden och lokal shopping, sedan en kort biltur för lunchen smakar bäst på på Amos Anderssons café i Söderlångvik. Deras medelhavsbuffé är så smarrig att jag gjorde samma program ett flertal gånger och det var alltid en lika lyckad kombo.

Vi hann även till Billnäs, Fiskars och Mathildedal på vägen till och från Lillholmen. Alla så idylliska och fina bruksamhällen med konstuställningar och mysiga caféer. Även dessa ställen rekommenderas varmt!

Jag vill ännu framföra ett innerligt tack till SFV för den fantastiska möjligheten att tillbringa ett riktigt Anita Hegerland sommarlov på unika Lillholmen.    

Hela familjen kommer att alltid minnas den här sommaren med som en av de soligaste och roligaste.

Tack❣️

Inga-Lill

tillsammans med Timo, Sebastian och Daisy

Våren och försommaren

Jag hade väldigt svårt att hemlighålla vistelsestipendiet, framför allt inför mina arbetskamrater. När namnen på stipendiaterna sedan publicerades så blev det en ganska stor uppståndelse. Jag fick många gratulationer och flera av bibliotekskunderna kommenterade stipendiet när jag betjänade vid bibliotekets infodisk. Allt detta gjorde att jag verkligen såg framemot vistelsen på Lillholmen. 
Inledningen på år 2021 hade varit mycket omvälvande för mig. Min mamma somnade in efter en tung sjukdomstid i slutet av februari och hela året med corona hade varit extra påfrestande med alla dessa restriktioner och nödvändiga försiktighetsåtgärder. Vår dotter Anna-Lena, arbetssökande pilot, bodde i Sigtuna. Plötsligt fick hon sommarjobb i Skellefteå och flyttade dit. Vår son Kristoffer med familj som bott ett stenkast från oss bytte plötsligt jobb och flyttade med hela sin familj till Tromsö i Norge. Mina planer för vistelsen på Kimitoön förändrades en aning. Hur skulle nu de fullvuxna barnen kunna besöka oss på Lillholmen? Vi har ännu en vuxen son, Jonatan med sambo i Åbo. Vi skulle väl åtminstone ha möjlighet att umgås mera med dem tänkte jag?
Jag hade inplanerat semester från 17.7 – 13.8 det innebar samtidigt att flera av mina arbetskamrater började sina semestrar redan i juni och vikarier skulle inskolas. Sommarvärmen infann sig tidigt och bibliotekets tjänster efterfrågades ivrigt. Det var ett pusslande med personal och arbetsturer. Helt plötsligt blev bibliotekens datasystem utsatta av en cyberattack, något som aldrig hänt tidigare. Biblioteket kunde hålla öppet men vi kunde inte söka i katalogen eller hylla returnerat material utan allt samlades på hög. Bibliotekschefen och en mycket stor del av stadens personal var dessutom lediga den här tiden. För att kunna informera bibliotekets användare var jag tvungen att skaffa fram nödvändig information via alla möjliga och omöjliga kontakter. Det var ett scenario som man aldrig kunnat tänka sig. En hel vecka blev en stor mardröm. När jag äntligen fick semester var det så oerhört härligt att få resa bort och bara lämna allt.

Mina listade förväntningar

• Tumistid med min man Ralf, min klippa sedan 39 år tillbaka. Eftersom åldersskillnaden är upp till 20 år mellan yngsta och äldsta barnet så har vi inte haft väldigt mycket tid på bara vi två.
• Uppleva nya erfarenheter, miljöombyte inspireras av nya idéer.
• Kulturella upplevelser.
• Kravlöshet, inget fixande och grejande.
• Onåbarheten och inga akuta talkojobb – de måste klara sig utan oss nu en tid.
• Naturupplevelser.
• Att få ta emot besök på nya villkor.

 
Mot Lillholmen

Fredag 16 juli tog jag ut mina övertidstimmar. Vi packade bilen och började köra söderut kl. 7:20 på morgonen. Vi pausade två gånger under resan och anlände till Lillholmen vid 15-tiden. Thomas mötte oss vid bybutiken Knallis och vi fortsatte vidare ut till Lillholmen. Han visade oss runt och instruerade oss om huset och platsen. Vi packade ur bilen och hann just och just göra oss hemmastadda innan vi fick ta emot våra första besökare.  Vår son Kristoffer med familj i Tromsö hade föregående kväll tagit biltåget från Kolari till Helsingfors och nu återförenades vi med dem. Det hade varit en supervarmvarm dag, närmare +30˚ och den närliggande simstranden var det bästa som kunde finnas just då. Alla simmade och den varma kvällen avslutade vi med grillfest.

Följande dag var det lika superfint väder. Åbosonen Jonatan, Carolina och deras två hundar tillbringade dagen tillsammans med oss både i vattnet och på torrbacken. Småflickorna Ester och Senia stortrivdes på den närliggande barnvänliga simstranden. Vägen till simstranden var ju nästan som en djungel med alla de jättehöga trädena.  
 
Söndagen var lika fin och vi simmade och bara njöt av Lillholmen och sommaren. På kvällen gjorde vi en kort utflykt till Illogruvorna, häftigt spännande med staket och öppna dagbrott för oss som kommer från Österbotten.

Måndag inleddes med bad och simning. Det var Tromsöbornas sista dag för nu ställde de färden mot Vexala. Vi däremot inväntade våra nästa besökare till vårt sommarhem.

Under de tre följande dagarna fick vi umgås med mina ungdomsvänner med respektive. Det var så trevligt att få upptäcka, uppleva, stoja och skoja tillsammans. Vi imponerades av de stora båtarna och den ultimata servisen vid Kasnäs gästhamn. Vi beundrade Söderlångvik gård och konstsamfundets utställning där. Västanfjärds gamla och nya kyrka besökte vi och Lillholmens egen simstrand användes flitigt också under de här dagarna.

Onsdag gjorde vi en heldagsutfärd till Örö kustfort. Vi hyrde cyklar och i jättefint väder utforskade vi nästan hela ön med dess hedmarker, sällsynta strandväxter, utkiksberg, bunkrar och restaurangen. Laxsoppan som serverades i hamnen smakade superb efter cykelturen.

Torsdag strosade vi omkring i det gemytliga Mathildedal och tog farväl av våra vänner. Till kvällen inväntade vi nya gäster. 

Nu anlände min bror med familj i flera generationer från Kronoby. I bastudelens sovkammare inkvarterade vi Hanna och Tobias med lille Viggo och i storstugan fick bror Frej och Marina husera. Det var Viggos första resa och född under coronatider var han inte alls van vid stora folksamlingar. Det tog sina timmar innan vi blev riktigt nära bekanta. Följande dag besökte vi alla tillsammans Fiskars bruk. Vi strövade omkring utomhus på det vidsträckta området och inhandlade diverse verktyg. Vädret var nästan för bra den här fredagen och vi var alla glada över att återvända till Lillholmen och få simma i det svalkande vattnet. På kvällen fick vi mera besök. Ralfs syster Gunilla med familj från Svedin kom med sin 60-tals husvagn och campade nere vid asklunden. Lördagen blev en vilodag för Ralf och mig. Camparna åkte på egna äventyr till Ekenäs och Frej och Marina kokade och passade upp oss hela dagen. En semesterdag med ytterligare superfint väder. Gräset torkade bort på berget och simning hade högsta prioritet. Kronobyborna styrde hemåt på söndag morgon och vi övriga gjorde en cykeltur till Kalkholmens Marina, kyrkorna och Västanfjärds centrum. En liten roddtur hann vi också med den dagen. 

Tillsammans med Gunilla, Christian och Julia åkte vi följande morgon ut till Rosala med bilfärja och upplevde vikingacentret i gassande solsken. Efter en kortare paus i Kasnäs så styrde vi färden mot Åbo för att hälsa på Jonatan och hundarna Bulten och Lyra. Julia föll direkt för Bultens livlighet och charm. Vandringen tillsammans med hundarna kring Korois fornminnesområde blev Julias höjdpunkt under deras resa. Nästa dag var det 30˚ varmt och Lillholmen var den bästa platsen att njuta av sol, bad och sommar. Familjen Vesterqvist tog farväl och nu äntligen kom det efterlängtade regnet. Resten av dagen besökte Ralf och jag Björkboda låsmuseum. En mycket påläst och inspirerande guide tipsade oss om att också besöka herrgårdsområdet, ett stenkast från museet. Efteråt utforskades Kimito centrum, kyrkan och färden fortsatte längs mindre små vägar via Vestlax och Brantvägen. 

29-30.7 gjorde vi en minnesrik utflykt till Pellinge. Planen var att besöka Klovharun, Tove Janssons sommarö långt ute i Finska viken. På grund av dåligt väder och höga vågor så kunde vi inte ta iland på den karga och klippiga ön. Vi fick ändå se och beundra stället på nära håll från båten. Tack till familjen Clayhills på Marsholmen som ordnade utfärden och som berättade om Toves eskapader under hennes vistelse ute på ön, sommartid i nästan 30 år. Vi hann även stanna och ströva omkring i Borgå några timmar.

Resan till baka till Västanfjärd åkte vi genom Pernå och Muurla, ortnamn som var bekanta men platser som vi inte kände till desto mera. 
 
Sista söndagen i juli gjorde vi en heldagsutflykt till Bromarv. Fish & Ships i hamn-restaurangen smakade supergott och intressant var det att beundra kyrkan och den intilliggande gravgårdens minnesstenar. Rilax gård hade jag gärna velat besöka men den var i privat ägo så det gick inte. Som barnbibliotekarie brukar jag ofta bokprata för elever i åk 5-6 om Yvonne Hoffmans historiska bokserie och speciellt om Tsarens galejor, som handlar om slaget vid Rilax. Den inväxta och lummiga naturen vid Trollshovda bruk fascinerade oss på hemvägen.

Inga besök väntades nu förrän fredag så de följande dagarna bestod av kortare utfärder på tumanhand. Vi packade med oss Lillholmens fina cyklar och tog färjan över till Högsåra. Där utforskade vi ön längs alla möjliga vägar. Vi besökte Kejsarstranden, betraktade vindmöllorna på nära håll och gick på begravningsplatsen. Vi beundrade de fina båtarna i hamnen och åt middag på Rumpan Bar. Högsåra ville jag se med egna ögon. Två av våra barn har varit på konfirmandläger på Högsåra i början av 2000-talet och berättelserna från deras vistelse där fick jag nu bilder till.

Själv är jag född och uppvuxen i Kronoby och min hemgård ligger bara ett stenkast från Korpholmen. Där fanns på 1600-talet ett spetälske hospital. Jag har hört, läst och berörts mycket av berättelserna om platsen därför hade jag också väntat på ett tillfälle att få besöka Själö.

Måndag 2.8 åkte vi ut till Nagu och tog färjan ut till Själö. Intrycket från det besöket är att allt där var enormt mycket större men samma tragiska livsöden omgav platsen. Här fanns mycket att se och den guidade rundturen på ön gav en bra summering över öns historia. Speciellt besöket i den gamla träkyrkan etsades sig fast i minnet. Igen en mycket varm och fin utflyktsdag med många vandringssteg. På hemvägen stannade vi till i Pargas. Kalkgruvan och dagbrottets djup och stora areal imponerade på oss.

Tisdag blev en cykeldag. Tack vare de många och fina turistkartorna, infobroschyrer och Google maps så hittade vi många intressanta sevärdheter i närområdet. Vi sökte Tappo kvarn men just den här dagen lyckades vi inte hitta vägen fram till den. Längs små skogsvägar upptäckte vi Prästgårdsgruvorna och andra dagbrott med infoskyltar.

Följande dag åkte vi ut till Dalsbruk och deltog i en guidad båtrundtur i skärgården med m/s Alva. På hamnområdet och i dess omedelbara närhet fanns 12 kolugnar byggda av slaggtegel. Dessa fångade vår uppmärksamhet och vi tog god tid på oss att ströva omkring på området.

Fredag-söndag hade vi besök av Jan och Birgitta från Vexala. Tillsammans med dem besökte vi Mathildedal och Söderlångvik. Platser som rekommenderas att besöka flera gånger för man hinner inte upptäcka allt under första besöket.

Under våra utflykter har vi också tagit kortare vandringsturer till Flygarstenen och Jungfrudansen i Västanfjärd. Västanfjärd har så mycket historia och kultur att erbjuda så mina fyra veckor gick väldigt snabbt.

Jag måste hem för att jobba två veckor men vi hade för avsikt att återvända till Lillholmen ännu två veckor i september. På grund av att sommarvädret försvann och hösten blev mycket regnig så ändrade vi våra planer.

Det blev en mycket annorlunda sommar med många besök och många kulturupplevelser. Vi kom oss verkligen bort från vardagens tristess. Vi hade fullt program hela tiden.

Hur gick det med mina mål och förväntningar?

• ​​Det blev totalt hela 5 heldagar tumistid med min man. 
• Vi kom oss verkligen bort från vardagens tristess. Vi hade fullt program hela tiden.
• Det blev verkligen nya erfarenheter många färje- och båtutflykter.
• Kulturella upplevelser i mängd och massor.
• Kravlöst telefonerna var ovanligt tysta. Vi hade ju meddelat att vi var bortresta.
• Naturupplevelser med en så fantastiskt fin skärgård.
• Många härliga besök, totalt hade vi 20 gäster alla med rötter i Österbotten.

Inspirerande idéer

När vi cyklade omkring på Högsåra måste vi bara stanna och begrunda denna fina utställning med gamla kaffekoppar.

"Så mången kaffekopp blev odrucken i år"

Högsåra Marthaförening

Västanfjärd byaråds Kulturstig, Galtarby & Pörtnäs. En sådan stig kunde också förverkligas i min hemby Vexala.

Plötsligt hittade jag tidigare stipendiaters arbeten i bastubyggnaden.
Inspirerande inför höstens alla sagoläsningar och bordsteatrar.

Alla jättefina kartor och broschyrer imponerade!

Inspirerande inredning hittade jag i Kasnäs.
Kanske vi också kunde ha en båtmobil i Vexala byagårds Skärgårdskök?

Speciella minnen

Första kvällen vi simmade vid den närbelägna simstranden. Plötsligt körde "Sjörövarskeppet" Eugenia förbi på bara några simtags avstånd. 

De orädda rådjuren som strök kring Båtmanshuset, utedasset och skogsdungarna i närheten. En dunkel sommarnatt kunde man bli verkligt överraskad av ett häftigt skogsprassel eller av en antydande morrning.

Tack till Svenska folkskolans vänner för stipendievistelsen. Det känns så uppskattat och har varit så givande att ha fått detta stipendium tack vare mitt yrke. Stipendiet är samtidigt en uppskattning för biblioteksarbetet och allt vad vi bibliotekarier gör. 

Tack till släkt och vänner som tog sig tid att resa ut till Västanfjärd för att besöka oss. 

Tack till Johannes som inte hade möjlighet att följa med sin mor och far till Lillholmen utan som skötte sitt jobb och tog hand om huset och katterna där hemmavid.

En hälsning från mig och Nykarleby stadsbibliotek lämnade jag efter mig.

Bearbetade sagor av Zacharias Topelius—Nykarlebys egen sagofarbror. Hoppas att dessa finner läsare bland kommande stipendiater.

Lyssnar allra först på måsars tystnad.
Sen är frånvaro av kråkor det jag hör.
Ändå skönt, ett ställe där stressen dör.
Långt från hetsen på penningmarknad.

Nu sprudlar glädjen så sorgen blir mör.
Slumrar på bryggan till vågornas kluck.
Tänker på ingenting, i en lättnads suck.
Småfiskar hoppar, eller vad de nu gör.

För vi är inte de enda på vår jordeplätt.
Hacke hackspett och hygge huggorm,
kattugglor som visst hoar i kvällningen.

Ser en kopparödla, något jag aldrig sett.
Vind som viner, viskar ibland om storm.
Mojnar ändå, ger vika för Karlavagnen.
 

Gunnar Högnäs, sommaren 2019

När jag sökte vistelsestipendiet på Lillholmen skrev jag bland annat följande:

“Fotocentrum Peri har en regional funktion men fast jag har bott i Åbo nu i sex år, finns ännu mycket i Sydvästra Finland som jag ännu inte fått tillfälle att upptäcka. Min lilla lägenhet i Åbo känns tidvis begränsande och omväxling behövs. Avskildhet, natur och lokal kultur i en svenskspråkig miljö känns precis som det jag behöver efter en ovanligt intensiv arbetsperiod 2018-2019.”

Målet med min vistelse har uppfyllts till 100%. Vistelsen har varit som en dröm och Kimitoön med omgivande natur och kultur har bjudit på många äventyr och upplevelser, såsom avslappnat umgänge, reflektion, smultron, rodd- och cykelturer, vandringar, loppmarknader, historier, nypotatis, jordgubbar, örter, spel, bastu, bad och lek. Min käre vän Rudi gjorde mig sällskap under en stor del av tiden, sen hälsade ett par dussin vänner och släktingar på under vistelseperioden.

Som visuellt proffs uttrycker jag mig gärna i bilder, så mitt blogginlägg är naturligtvis fotocentrerat, med några urplock från vistelsen. 

Jag vill innerligt tacka Svenska Folkskolans Vänner för denna underbara tid på Lillholmen. Lillholmen är ett unikt residenskoncept och särskilt glädjande är att denna typ av retreat-vistelse erbjuds kulturarbetare och bibliotekarier, inte bara forskare och konstnärer.

Lillholmen 4-ever.

Vi har ett mångårigt projekt på jobbet vid namn Ord och inga visor som vi pga grundandet av Åbo Konsthall blivit tvungna att skjuta upp lite. Det kändes komiskt träffande att hitta denna bok med samma namn i så dramatisk visualisering på Lillholmsbibblan! Jag hittade också en SFV-kalender från 1899 på loppisen vid Lammala vägskäl. Donerade kalendern till biblioteket, tyckte den hörde dit. Glasögonen förstod jag dessvärre inte att köpa!

"En svala gör ingen sommar" sägs det, och det är tydligen ett av de mest utspridda talesätten i världen. Vi hittade ett bo i omklädningsrummet på Gräggnäs badstrand. Rudi tyckte om att ta små fisketurer, ibland även på natten. På bilden ror dom ut med Elmo, då min vän Susanna hälsade på med sina barn. Någon större fiskelycka blev det inte, men det gjorde inte så mycket. 

Ordet Barnträdgård får mig alltid att le. Eftersom ordet inte egentligen används i rikssvenskan längre, tänker jag alltid på barn som odlas i en trädgård då jag hör uttrycket... 
Jag älskar gamla hus och prylar, spår av ett liv som varit. Fotografier har ju en stark koppling till minnet de också. Madrassen som lagats så fint med liknande inpassat mönster påminner om en tid innan konsumerismen. Nostalgi.

Det tog en stund innan jag kom igång med rabatten på Lillholmen, men sen blev det libbsticka-recept i ett par veckor!  Smultron fanns också massor av, har aldrig sett så mycket smultron. Våra cykelturer till Kansankoulu (som har utmärkta fiskrätter förresten) och Dragsfjärd framskred relativt långsamt med allt plockande.

Men vad vore mat utan sällskap? Här äter vi middag med största gästsällskapet under vistelsen, mina vänner med familj och släktingar, som hälsade på ända från Karis till Korea! Obs. Ginas och Sofias handtecken är en LAMA och inget annat, en egen grej vi har sedan länge :)

Västanfjärd blev vald till årets by i Egentliga Finland och jag är inte förvånad! En charmig ort med överraskande mycket evenemang och aktiviteter. Vi gjorde även många utflykter utanför Västanfjärd bl.a. till Högsåra, där brandmannen poserar utanför brandstationen. På Bjärkas Golf stötte vi på en overkligt vit och fluffig hankatt.

Sist men inte minst bastun, denna speciell lösning nästan som ett ångbad. Vår tradition med bastuspelpauser fungerade även i denna lilla stuga och Wear Your Fear -konstverksrockarna användes flitigt av mina bastugäster. Såsom av kusinen Hilda från Trollhättan/Helsingfors.

Sista bilden på nattlig fisketur.

Tänk att man kan se framemot ett sommarlov så mycket som vi gjorde den här sommaren. Från mitten av juli till mitten av september var Lillholmen hela familjens sommaräventyr. Och vilken oförglömlig sommar vi har haft på den här underbara platsen vid havet! 

Vi träffade havsörnarna och gäddorna, vi åt jordgubbar i hängmattorna. Vi spelade kort och åkte motorbåt till Knallis. Vi stekte plättar och skrattade mycket. Aldrig förut har vi simmat så mycket som den här sommaren på Gräggnäs simstrand. 

Mest av allt har vi kopplat av och bara varit tillsammans hela familjen. 

Stort tack till SFV för att det också finns ett stipendium för bibliotekarier.

Det fantastiska båtsmanstorpet med de blåa dörrarna uppe på lilla kullen med gården, som badade i sol nästan genom hela vår vistelse. Så lång tid vi hade där och så fort tiden gick! Med vemod lämnade vi stället förra lördagen och fortsatte våra liv på annat håll - men samtidigt är vi så glada för alla er som har tiden på Lillholmen framför er!

För det mesta har tiden bara flutit på stillsamt och vi har bara fått njuta av det kravlösa Lillholmska lugnet. Vi har njutit av solen och värmen på gården eller gungat i hängmattan och stirrat på löven som fladdrar ovanför, läst, skrivit, funderat, bläddrat i bokhyllans böcker eller fördjupat oss i gästböckerna. På kvällarna har vi badat bastu, simmat i havet och lyssnat på nattfåglarna och deras sånger och liv - och med glädje följt med fladdermusen som natt efter natt höll koll på myggpopulationen. Vi har njutit av naturen och förundrat oss över vilket djur som bor i vassen vid bryggan (kanske en utter?) och vi hann välkomna syrsorna som bosatte sig i buskarna utanför huset i början av juli.

Det var härligt att få bekanta sig med en (för oss) helt ny del av den finska skärgården, Västanfjärd och Kimitoön. Det fina gamla stockhuset hör till nejdens historia, gårdsbacken och hopptornet vid den allmänna simstranden som ligger precis intill Lillholmen-gården (som för hundra år sedan ännu låg på en holme). Några äventyr hann vi dessutom med - en cyckelfärd till fantastiska Örö, båtturer ut på havet med den lilla roddbåten med aktersnurra, och Storfinnhovagårds otroliga underjordiska rökbastu hann vi också bekanta oss med. Kulturlivet på Kimitoön kan man inte heller klaga på: det lokala kulturevenemanget Kiilan äänipäivät bjöd på en skön eftermiddag och kväll fylld med ljud- och performancekonst i medlet av juni. Rekommenderas varmt!

Vi kommer säkert att återvända till Kimitoön på ett eller annat vis i framtiden. Tusen tack Lillholmen och SFV!

Trots att sommaren var en regnig, var solsken en återkommande företeelse på Lillholmen. Vi trivdes ute på backen dagligen och jag trivdes speciellt bra i skogen. Blåbär fanns i närheten massvis. Jag plockade ca 40 liter, mera ryms inte i frysen.

Bland våra gäster återkom Mohamed och Hamsa, våra irkaiska vänner. Deras barn trivdes några veckoslut hos oss. Även släkt och vänner besökte oss. De flesta hade aldrig besökt stället.

Huset är underbart!

Förstår inte! 

I morgon, säger almanackan, är dags att åka tillbaka till staden.

Otroligt! Hur kunde det gå så fort? Varje dag har varit ett nytt äventyr. Vi har lärt oss mer om Västanfjärd. Lärt känna mer folk. Sett nya platser. Men det är klart, det är dags att ge stafettpinnen vidare. 

Vi har firat den sista kvällen med skön bastu och en otrolig fiskmiddag.  Kvällen kröns av strålande solsken på backen. 

Vi tackar för oss, och önskar att den nästa sipendiaten kommer att njuta lika mycke som vi gjort. Tack SFV! 

Ända sedan jag förra våren fick veta att jag tilldelats vistelsestipendiet på Lillholman, har jag längtat efter att få komma hit. 

Den 17maj anlände vi. Träffade Tomas vid Knallis, och guidades ca 2 km längs Gräggnäsvägen ut till Lillholmen. Och vad var det som mötte oss här?

H U S E T    M E D   D E   B L Å   D Ö R R A R N A !

Magiskt. Vad som väntade oss innanför och utanför dessa blå dörrar hade jag drömt om under våren, och gjort mig förställningar i fantasin. Men verkligheten överträffade fantasin. De blå dörrarna slogs upp och vi steg in. Här fick vi stanna i 2 månader. De första timmarna gick åt till att gå omkring och ta in allt. 

Trots att sommaren aldrig riktigt hittade upp till våra bräddgrader, så har vi njutit. Njutit av att följa med hur naturen vaknat till liv. Njutit av att följa med fågellivet, och försökt lista ut vilken fågel som sjöng för oss på vilken gren. Njutit av att följa med svanparet som bor i vår vik, och gråhägern som besöker oss nu och då. Först hade jag en känsla av att jag inte ville ta ett steg utanför vår egen backe. Att bara sitta och stirra räckte för mig. Det tog nog en dryg vecka innan man riktigt fattade var man landat och hur fint man hade det. Vi har verkligen levt som prinsar. Gräsmattan har skött och klippts av Tomas & co. Samma trupp fyllde också vedlidret med ny ved.

Min goda vän, kollegan och ortsbon Veronika informerade oss om olika sevärdheter och intressanta platser. Sagt och gjort. Vi satte oss bakom ratten och började vår upptäcktsresa i Västanfjärd och på Kimitoön. Och dessa otroliga ortsbor som tagit emot oss med öppna armar. Vi har verkligen kännt oss inkluderade. 

Min kväll på Biblioteket blev mycket lyckad. Biblotekarien Eija välkommnade mig och introducerade mig för ett 20 tal ortsbor och sommargäster som samlats i bibliotekets övre våning. Jag hade min kollega Veronika Mattsson-Korpak vid min sida. Det blev en dialog oss emellan om mitt liv, min karriär, mina drömmar. En varm och trevlig kväll med både kaffe och diskussioner. Många nya bekanta förde kvällen med sig. Den vackra fuchsian som jag fick, hängde vi upp vid bastun. Den har spritt både glädje och skönhet omkring sig.

Tänk dig en vacker och varm sommarkväll (tyvärr inte väldigt många denna sommar) då du känner röklukten från bastun som håller på att eldas. Nybastad och ren sitter du på gården och beundrar den vackra kväll. Solnedgången bakom Kalkholmen. Ser hur solen sista strålar färgar himlen och speglar sig i havet. Vad kan en liten människa mer begära?

När jag sitter och skriver detta har vi knappa 2 veckor kvar. Hur kunde det gå så här fort? Men mycket har vi varit med om och upplevt. Det sägs ju att tiden flyger iväg i gott sällskap. Det kan jag verkligen hålla med om. Då jag talar om "vi" så talar jag om mig och min man Bo Bergström som tillsammans med mig njutit av tiden på Lillholmen. Många besökare har vi haft som vi kunnat dela denna lycka med. En besökare kom med sitt eget kastspö. Ställde sig på bryggan. En halv timme senare hördes ett glädjetjut och upp kom en gädda på 2kg. Inte illa.

Jag vill tacka SFV för att jag haft möjligheten att få bo här i 2 månader. Samtidigt vill jag också tacka Walter Jarl Backman som gjort detta möjligt.

Under min tid här, närmare sagt den 8 juni 2017, har SFV och Lillholmen fått ta emot en taveldonation av skådespelaren, dansaren och bildkonstnären Fred Negendanck. Tavlan hängde vi upp i stora salen. 

Jag hoppas att Huset med de blå dörrarna välkomnar den nästa stipendiaten lika varmt som den välkomnade mig! Jag kommer att bära med mig denna sommar i mitt hjärta länge, länge.

p.s. det borde kanske finnas en option för ett år till, om sommaren aldrig riktigt kom?!

Den 15 juli på kvällen anländer vi i spöregn till Lillholmen. Två fullastade bilar med två vuxna och tre barn, en katt och en hund (den andra katten måste hämtas senare efter att han försvunnit just när vi skulle åka), cyklar, sommarkläder, lego, simringar, varma kläder, innehållet från det tömda kylskåpet hemma, det som fanns kvar av vinförrådet från försommarens fest, flera kassar med böcker, spel och pussel, skodon för alla sorters väder och aktiviteter, handarbetskorgen.. Ja allt som man nu kan tänkas behöva under några veckor. Entusiasmen är stor. Vi har väntat ända sen våren då jag fick veta att jag fick det här stipendiet. Vi har väl alla fantiserat och föreställt oss någonting. Det som bekymrat barnen mest är det faktum att det bara finns en utetupp. Vi rusar runt och omkring, ledsagade av Tomas. Torpet ligger så vackert, allt är stilla, det andas ro, kanske sover det som bäst. Jag känner hur vi väller in i detta lugn och funderar hur huset ska orka med den här bullriga familjen. Det visar sig att huset är starkt. Det visar sig att huset är starkare än vi. Det visar sig att lugnet rinner in i oss, så småningom och att vi börjar andas in Lillholmens atmosfär, alla på vårt eget sätt. Det visar sig att sist och slutligen är en utetupp inte så farligt. Man vänjer sig.

Vi älskar det. Jag älskar det. Det är något i väggarna här som gör att vi trivs. Jag hittar bokhyllan och försjunker i den genast första kvällen. Inger Christensens Alfabet finns där - väntar på mig - efter flera år av vagt sökande och en längtan efter att få läsa den! Jag är ju en bibliotekarie. Jag dras till bokhyllor, och denna sammansättning av allt från Örnulf Tigerstedt till Joyce Carol Oates, från Rilkes tyska dikter till Dickens på engelska, från högtidliga vackra inbundna majestäter till luggslitna och vältummade pocketar där chokladätandet satt sina spår. Vilken skattkammare! Många kockar har helt tydligt gjort den till en bra soppa. Och det här blir en sommar av läsning. Läsning i högre grad än nånsin tidigare för oss alla. Här läser jag Elena Ferrantes Min fantastiska väninnna medan min dotter inte kan låta bli att läsa högt för mig ur Stephenie Meyers Twilight-böcker. Min man sträckläser Stefan Ahnhems alla deckare. Min mellersta son börjar läsa, lustläsa, äntligen. Det är Kristina Ohlssons Zombiefeber och Vår trädkoja med 13 våningar (och sen 26 och senare 39 våningar, delen han nu läser har väl 52 våningar) som får det att lossa. Och tiden. Och Lillholmens atmosfär, det kan jag svära på. Och minstingen, han håller på med sina storstils-böcker om Omars och Axels vardagliga äventyr. Och så läser vi högt för våra barn. Min man håller på med andra varvet med Harry Potter. Under de här sommarveckorna läses delarna två och tre och nästan fyran. Jag läser högt ur Jules Vernes En världsomsegling under havet för min dotter som har den i sommarläxa. Jag måste säga, den får oss att somna väl på kvällarna.. Jag läser Michelle Pavers Bronsdolken-serien för min mellersta son, medan lillen inte vill höra annat än Harry Potter. 

Vi har avdigitaliserat oss så gott det går för våra veckor. Endast telefonerna med, och även dem i mycket små doser, ja med 11-åringen är det nu lite si och så eftersom hon just kommit in i den åldern när hon hela tiden går omkring med hörlurarna på öronen och lyssnar på sin musik.

Vi sover länge, vi äter morgonmål länge, vi läser ute, inne, vi simmar (och vissa hoppar från simstrandens hopptorn), barnen leker, vi lagar lite mat och äter mycket glass och kex, jag smuttar på mitt te mest hela tiden. Och dagarna flyter och tiden den tappar sina kanter och hela kroppen lägger sig så småningom i den här rytmen, andningen, blodomloppet. Vi går på promenader med hunden, vi gör cykelutfärder med min man. Det skulle finnas mycket att se omkring oss, men Lillholmen utövar en så stark dragning på oss att vi ogärna lämnar det. Men när vi får gäster så tvingar vi oss ut ur vår bubbla och besöker ett par härliga platser som Högsåra och Amos Andersons Söderlångvik.

När skolstarten sen ändå kommer och vi måste packa ihop oss och bege oss iväg är det motsträvigt. Jag känner att jag inte alls fått vara tillräckligt länge i detta underbara. Men vad kan man. Och vi kommer tillbaka på veckosluten. Och till min lättnad utövar Lillholmen sin magi lika starkt då. Jag ommsluts av det där lugnet genast när jag är tillbaka och ett harmoniskt välbefinnande kommer över mig. 

Men nu är vår vistelse över och jag kan inte annat än säga tack än en gång för att vi fick leva några härliga veckor på Lillholmen och hitta tillbaka till ett vara som senast funnits i barndomens sorglösa sommardagar då vita moln utan ände seglat omkring på himlen medan humlornas entoniga surrande vaggat in en i tron att tiden är oändlig.

Här råder knastertorr inläggstorka på grund av diverse omständigheter (se nedan), men några blänk från den Lillholmska vardagen ska det ändå bli:

Jag pratade på den traditionella Träffa Lillholmsstipendiaten-aftonen på Västanfjärds bibliotek den 14 juni. Här ovan ser ni underlaget för föreläsningen/"pratet" jag höll på kvällen - en härligt givande kväll med verkligt fina diskussioner! Det var underbart att träffa publiken och bibliotekspersonalen och otroligt roligt att se Västanfjärds bibliotek, det enda biblioteket på Kimitoön som är byggt just för den verksamheten. Som tack för pratet fick jag en alldeles fantastisk fuchsia.

Jag har besökt alla äldreboenden på ön tillsammans med Li Näse från Sagalunds museum. Vi bakade kanelbullar med seniorerna, diskuterade form och teknik för bullabaket (jag rullar, Li knyter). Trevligheter och ljuvliga dofter!

Och annars: ljuvligt ljus, sammetslena sommarnätter, gräs mellan tårna. Njutningsfulla dagar!

Ja, och sen är det förstås fotbolls-EM, därav inläggstorkan. Då tvingas man nämligen sprida ut sig på golvet framför TV:n, gnaga i sig ostbågar och vråla ZLATAN!! på ett sätt som man aldrig kunde göra i stan. Lugnet på landet!

...fästingar: djurlivet i Västanfjärd omfattar inte enbart sköna trastar och trevliga storkar utan också vitsvanshjort i parti och minut. Och med dem följer ju fästingarna. Fröken P, en bichon frisé som älskar friheten på landet, genomgår grundlig borstning varje dag och har burit hem åtminstone tre fästingar redan. Igår hittade jag en fästing som kröp runt på mitt ben i jakt efter en saftig blodåder att gräva ner sig i. Jordens avskum är de och visst drar de ner på entusiasmen en aning, men med fästinghalsband på den fyrbenta och grundliga genomgångar av frisyren och fysiken torde det väl klara sig.

...fjortonde juni: då klättrar undertecknad upp på estraden i Västanfjärds bibliotek och håller låda en timme eller så. Om man vill lyss till det, får man väldans gärna traska till biblioteket då. Jag skriver på pratet just nu och tänkte berätta om mig och min bakgrund, elda på om det där med seniorkultur och hur det borde vara självklart att alla - också seniorer - ska kunna leva roliga och innehållsrika liv, och prata lite allmänt om vad jobbet med gamla (och andra) har lärt mig. 

...födelsedag: i tisdags firade jag min födelsedag här på Lillholmen. Det var nog den bästa födelsedagen hittills på mina *kröhm-host-host* 25 år. Födelsedagstårtan blev en mäktig chokladkaka med jordgubb och grädde och mynta (jag älskar mynta) och solen sken så hjärtligt och livet var så skönt. Nederst följer en bild på tårtan.

...frappe, som är den nya trenddrycken på Lillholmen. Här ligger vi utspridda i gräset och knappar på våra bärbara datorer och dricker svalkande frappe ur klingande klas medan fåglarna kvittrar i trädtopparna och solen steker. Det finns inget som svalkar som frappe. Ja. Jag säger det igen. Frappe. Och här kan en också passa på att påpeka att det är något alldeles oerhört trevligt det där med modern teknik. Att en kan ligga i skuggan och hålla på och kulturadministrera en stund under ett träd på Lillholmen i Västanfjärd, och e-posten går fram lika bra som sutto man vid ett skrivbord någonstans i centrala Åbo. 

...fotografering: Västanfjärds vackra environger i kombination med en ny kamera har fått fotograferingsintresset att stegras till nya höjder. Ni får helt enkelt förbereda er på en flodvåg av foton här på bloggen i framtiden.

Lillholmen är ju ett allmogetorp där historien viskar i både väggar och interiör - i vardagsrummet/biblioteket finns en spinnrock vid vilken (föreställer jag mig) tandlösa tanter har trampat garn i generationer, golvplankorna knakar under fötterna som de knakat i hundratals år och nere i vattenbrynet putsar gammelgäddan sina glasögon sedan urminnes tider. Tiden står liksom stilla här.

En kväll när solen sänkte sig ner vid horisonten och målade himlen och havet rött började vi prata om ordspråk där vi satt i soffan och avnjöt aftonen. Den äldsta samlingen av ordspråk är runt 4000 år gammal, av sumeriskt ursprung, läste jag från skärmen.  "Gamla talesätt försvinner successivt eller omformas efter modernare språkbruk", läste jag vidare.

Och så började vi komponera nya ordspråk med kryddning av det förflutna. Uppdraget var att av tre slumpmässigt valda ord med Lillholmen-anknytning skapa det bästa ordspråket. Ordspråken formulerades på de båda inhemska, Svenska folkskolans vänner uppmuntrar ju bland annat till samarbete över språkgränser.

Nåväl, det vinnande ordspråket blev: 

Nälkäiselle koiralle mattokin on leipä, ett alldeles fantastiskt bra ordspråk tycker jag. Jag ämnar använda det så fort tillfälle ges, jag ser nästan fram emot att någon börjar knorra över maten vid ett matbord där jag närvarar.

Så återstår bara att brodera det i korsstygn och hänga över spisen. Här kommer en bild av hunden (på mattan):

Allt sedan jag fick beslutet om vistelsestipendiet i våras har jag drömt om att börja morgnarna i lugn takt med en kopp kaffe på trappan och de drömska ögonen riktade mot fjärran horisont. Så första morgonen gjorde jag slag i saken och satt en god stund och lyssnade till fågelkvittret och spanade ut över fjärden. Där guppade ett par svanar, jag identifierade dem som sångsvanar eftersom de saknade knölsvanens S-formade hals. 

Nu tänker ni säkert att jag besitter de mest beundransvärda ornitologiska kunskaper, men så är inte fallet. Efter ett antal år i storstaden har jag urbaniserats så till den grad att duvan är den enda fågel jag umgås med på regelbunden basis. 

Nåväl, där jag satt på trappen såg jag till min stora förtjusning ett vidunder till fågel sänka sig ner. Den hade långa - verkligt långa - ben som dinglade under och en förtjusande lång näbb som stack ut längst fram. Jag konstaterade med en snabb blick att det inte är vare sig flamingo eller pelikan, troligen inte heller tjäder, möjligen kan det ha varit en trana. Sen drog jag till med gissningen stork, trots att det obligatoriska knytet i näbben fattades. Mycket nöjd med denna tippning gick jag in och slog upp Bröderna Wrights fåglar i konsten, som ingår i Lillholmens bibliotek. Där saknades dock storken, så mycket klokare blev jag inte av det, men en god vän berättade senare att de häckar här i närheten. Så nu har jag faktiskt sett mitt livs första stork!

Paj med Lillholmska rabarber

På kvällskvisten drog jag upp ett par spänstiga rabarberstjälkar ur rabatten och svängde ihop en paj med Lillholmska rabarber (receptet kommer från ICA):

500 g rabarber
2 dl havregryn
2 dl socker
1 3/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1 krm vaniljsocker
125 g smör
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl ljus sirap

Blanda torra ingredienser, smält smör tillsammans med grädde och sirap. Blanda ner smörblaningen i de torra ingridienserna, skär rabarber i bitar, lägg i smord ungsfast form, bred över smeten och grädda i 150 grader i ca 40-50 minuter. Blir en härligt knäckig skorpa som döljer smarrigt syrliga rabarber.

Igår kom jag så äntligen ut till vackra Västanfjärd. När jag körde in i byn sprack himlen upp i ett varmt välkomnande leende och jag kände hur hjärtat redan då lättade och lugnet lade sig. Och väl framme är idyllen total. För visst är Lillholmen ett alldeles fantastiskt ställe: svindlande natur möter byggnader med själ, det är välskött och prydligt - alldeles otroligt näpet. Jag ska lägga upp flera bilder med tiden, hittills har jag mest bara gått runt och njutit istället för att fotografera.

Vem är jag då? Jag, som fick stipendiet för olika kulturprojekt i Åboland, heter Johanna Slotte och är bildkonstnär och magister i litteraturvetenskap. Jag har arbetat med allt från bebisar till seniorer, på museum och med kulturadministration. Just nu jobbar jag med ett kultur i vården-projekt för seniorer i Åboland, där vi hittar på allt möjligt roligt. Min vistelse på Lillholmen sammanfaller alldeles ypperligt med seniorkultur-projektet, eftersom det gör det möjligt för mig att också jobba på servicehusen här under tiden och bekanta mig med de miljöerna.

Men Lillholmen kommer att föra med sig också annat än jobb. Jag kommer också att ägna mig åt mitt eget skapande. Ett löfte jag har gett är att teckna åtminstone en teckning om dagen, sen ska jag skriva regelbundet också. 

Jag är oerhört glad och tacksam för vistelsestipendiet, en alldeles fantastisk sommar väntar! Tack, tack!

Lillholmen är verkligen ett sommarparadis, så som bilderna visar. Det finns bilväg ända fram. Det ryms även övernattningsgäster.